Levande ljus på hjässan i krans av grönt lingonris sammanbunden med röda band. Vita särkar med röda skärp och självklart de rätta sångerna. Inga nymodigheter, här gäller det att stenhårt bevara traditioner. Hembygdsdräkter och knätofs är ett måste. Nu är vi i vårt mest svenska landskap Dalarna (om man skall tro marknadsföringen), även om jag personligen håller på Västergötland (och lite på Värmland). Hur som haver önskar jag ALLA en GOD JUL.
Julen är en härlig högtid fylld med massor av mat, presenter och en hel värld av jultraditioner. Fast dom är inte särskilt svenska är jag rädd. De jultraditioner som vi känner till tog långsamt form redan under 1500-talet, då man åt särskild mat i förbindelse med julen. Idag är svenska jultraditioner en blandning av hundratals olika jultraditioner från hela Europa. Den mest grundläggande av alla jultraditioner är nog att i överensstämmelse med den kristna tron, ska där råda fred på jorden den natt som Jesus föddes.Det är grundlaget för alla andra jultraditioner.
Bakgrunden till att man den 13 december firar Lucia är relativt komplicerat. Luciadagen var förr, särskilt här i Västsverige, en stor festdag. Lucians uppgift var vid denna tid att serverar mat och brännvin, vilket hon gjorde i ett fotsida klädesplagg.
Den ljusprydda Lucian, som hon ser ut idag, är ingen ursprunglig bondesed utan en högreståndssed som endast fanns på herrgårdar och i prästhem. I dessa hem förekom seden från slutet av 1700-talet och först in på 1900-talet spreds seden till alla hem. Natten mellan den december 12 och december 13 ansåg förr vara årets längsta natt på 1700-talet. Trots att man på 1750-talet gick över till den s.k. gregorianska kalendern förblev den december 13 samma märkesdag som den hade vart tidigare århundraden. Lucianatten fick behålla sin ställning i folkmedvetandet som det stora mörkrets natt och samtidigt som gränsen till den stigande solens halvår. Vi andra vet att den 22 december är årets längsta natt. Namnet Lucia kommer av det latinska ordet Lux, som betyder ljus som strålar ut från en ljuskälla. Som sagts redan låg vintersolståndet i medeltida kalendrar just runt den 13 december och för att ta sig igenom denna mörka och kulna tid behövde både människor och djur någonting alldeles extra. Så här hos oss i Västsverige brukade bönderna och deras tjänstfolk börja äta och dricka tidigt på Luciamorgonen. Först serverades" Lussebiten", vilket bestod av fläsk och kött men även ost och bröd. Till detta dracks det öl och brännvin. Efter denna måltid var det vanligt att man sov en stund, varefter det var dags för "Lussefrukosten", ytterligare en rejäl måltid som det även serverades starkvaror till. Ofta det blev det ännu fler måltider. I en del trakter var det sed att ha ett visst antal frukostar före gryningen. Det finns uppgifter om allt från 3 till 11 stycken på vissa håll. Det var också vanligt att man mellan måltiderna gick omkring och arbetade med olika saker som vedhuggning och slakt etc. Det finns en förklaring till detta enorma överflöd i mat och dryck vid Lucia. Under den katolska tiden skulle julfastan börja vid denna tidpunkt och då gällde att äta så mycket som möjligt innan fastan börja. När Sverige blev protestantiskt försvann julfastan, men festandet vid Lucia blev kvar.
Men lussenatten var också en natt av oro, då man fick vara försiktig. Övernaturliga krafter kunde denna natt åstadkommas hemska saker. För att slippa obehagliga överraskningar satt man uppe till långt över midnatt även i områden där "lusselångnatt" inte firades på samma sätt som i Västsverige. Det som man var rädd för var "Lussefamla" eller "Lussefärden" då en ryttarskara sprängde fram högt uppe i rymden med enorm hastighet. I regel syntes inget men ett vinande ljud, hästtramp och hundskall hördes tydligt. Denna vilda jakt har även fått andra namn, som t.ex. Odens jakt, Gideons jakt, Hinsjakten etc. Så småningom avlöstes denna våldsammare tradition av den betydligt lugnare seden där Lucia serverar kaffe. Den förändringen är troligtvis ett resultat av mera hyfs och ordning som ett mera socialt och ett lugnare sätt att umgås på än med brännvinet. Det bröd som serverades till kaffet vid Lucia var inga nyheter, utan hade gammal tradition. Deras former är kända sedan lång tid men saffran som färg och smakämne är däremot ganska nya, eftersom saffran varit en mycket dyr krydda även för.
Varifrån kommer då vår vitklädda Lucia med ljus i håret? Vissa forskare anser att hon har sitt ursprung i en tysk sed som uppstått i Rhenområdet. I protestantiska kretsar har man ersatt den traditionella julklappsutdelaren Sankt Nikolaus som inte passade den nya läran, eftersom han var ett katolskt helgon med Jesusbarnet, Kindchen Jesus. Denna fick symboliseras av en vitklädd ung flicka med gloria, en ljuskrans, kring sitt hår. I Tyskland var detta en Julaftonssed som inte alls hade samband med Lucia. Den vitklädda och gloriaförsedda flickan motsvarar däremot helt vår egen Lucia med ljus i håret. Troligtvis har vi alltså här en föregångare till vår svenska Lucia.
Själva legenden om Lucia är mycket tragisk. Lucia var en ung kvinna som led martyrdöden efter att ha använts sin hemgift för att ge de fattiga mat. Enligt legenden ska detta ha tilldragit sig i Syracusa på Sicilien år 304 just december 13. Hennes fästman uppges ha blivit mäkta förgrymmad över sin trolovades tilltag och anmälde för prefekten att Lucia var kristen. Hon befanns skyldig och dömdes att brännas på bål. Elden rörde henne dock inte så hon avrättades med svär istället. Enligt en del legender fick Lucia som första straff för sitt tilltag sina underbara vackra ögon utstuckna. Detta straff bet dock inte på henne för antingen så fick hon enligt legenden nya, ännu vackrare ögon, eller så fick hon en förmåga att se mer än seende ögon förmådde. Lucia blev så småningom helgonförklarad och inom dem romersk katolska kyrkan högtidighåller man Lucia som Syracusas skyddshelgon som åkallats speciellt för ögonsjukdomar. Kvarlevorna efter Lucia lär finnas i S:t Jeremias Kyrka.
Lucia i den form vi känner henne dyker upp vid 1700 - talets slut. Det äldsta belägget är från en västgötaherrgård år 1764. Vid 1800 - talets början finns flera uppgifter från Västergötland och även från Dalsland och Värmland. Men alltid på stora gårdar och i städernas borgerliga kretsar. Det är förts i slutet av 1800-talet och början på 1900-talet som seden börjar bli mera allmän. Den verkligt stora spridningen av den moderna luciaseden startade år 1927, då en av Stockholms tidningar började kora Stockholms Lucia. Det blev flera efterföljare och idag ser man luciaseden som något typiskt svenskt som finns. Man ska dock vara försiktigt med att beteckna luciafirandet som en "urgammal nordisk julfest". Med tanke på dess rötter vill vi väl inte ifrågasätta detta konstaterande.
Men vår svenska Luciasång , den är väl ändå svensk? Nej, tyvärr, det är en "barcarole", helt enkelt en italiensk båtsång från Neapel omkring året 1852. Texten handlar inte heller om helgonet Lucia, den handlar om fiskehamnen med samma namn - Lucia. Här kan nämnas att den skrevs av den napolitanske diktaren Theodor Cottrau och att den omkring 1850-talet kom i tryck. I Sverige blev sången populär på 1900-talet och i takt med att de moderna luciajippona börja växa fram. SORRY inte så mycket ursvenskt där inte, men mycket trevligt och en vacker symbolhandling strax före JUL.
I Sverige är Julafton den dag så att säga alla julförberedelser kulminerar. I äldre tider var julafton den dag då sista handen lades vid julförberedelserna. Förr var julfriden en juridisk realitet som fanns inskriven i alla landskapslagarna. Det var grejer det, nu är den dessutom inskriven i tidtabellen. Tidpunkten för dess inträde kunde dock variera. I städerna utlystes julfriden under högtidliga former, ofta att man efter kyrkourets tolvslag blåste fanfar, varefter julfridsplakatet lästes upp. På landsbygden tillkännagavs julfriden genom klockringning klocka tolv den dag den lagstadgade julfriden inleddes. Efter julfridens inledning, julkärvens utplacering ( det synliga beviset på att julfriden var inledd) , utfodring och rengöring hos djuren och inte minst julbadet, var det äntligen dags för den länge efterlängtade julmåltiden. Efter måltiden satt man ofta och tillsammans i stillhet medan husfadern eller någon annan läskunnig läste julevangeliet. För att orka upp till julottan dagen efter var det nödvändigt att gå tidigt till sängs.
Idag ät julafton en dag som ofta blir sen innan man kommer i säng. Efter måltiden skall klapparna delas ut, man skall kanske dansa kring granen och leka lekar ( en sed som förr var knuten till annandagen ), knäcka nötter och äta knäck och annat från gottebordet. Kanske träffar man också släkt och vänner som man annars ser mycket sällan och man har därför mycket att tala om.
I och med TV:ns införande har också en hel del TV- program hunnit bli regelrätta jultraditioner. Till dessa program hör definitivt "Kalle Anka och hans vänner önskar God jul", som sedan 1960 varje julaftonseftermiddag glatt många tittare. Av många andra har programmets sett som ett hot mot familjefriden, eftersom just julafton är så starkt förknippad med familjegemenskap. Att missa Karl-Bertil Jonsons julafton är också en variant på jultradition.
Julmaten utgör - som för det mesta när det gäller föda med rituella aspekter - ett mycket ålderdomligt inslag i helgtraditioner. Där fortlever ännu in i vår egen tid dels ett kostskick med mat som på medeltiden varv betingad av de födobestämmelser som kyrkan uppställde i samband med julfastan, som exempelvis lutfisk, dels rätter som baserades sig på den kort före jul genomförda slakten av julgrisen (färskt fläsk i skilda former), dels fordom vardagliga rätter som numera främst eller enbart bevarats i samband med julfirandet, som det ljuvliga doppet i grytan, dels även mat som sammanhänger med det äldre hushållets köks - och konserveringstekniska förutsättningar som exempelvis gröt respektive inläggningar av sill. Alldagliga rätter kunde vid julen få en mera festbetonad utformning och då är det brödet som kommer till heders.
Julens myckna fläskmat - skinka, syltor, korvar, revbensspjäll med mera - är en följd av att man under självhushållets tid året runt var hänvisad till rätter som var lagade av insaltat kött. För julhelgen brukade man emellertid vid höstens storslakt spara någon eller några grisar som slaktades starx innan jul, ofta på luciamorgonen. Deras kött kunde under julen förtäras i färskt skick, vilket var en högt skattad delikatess. [Jämför detta med dagens livsmedelsfusk]. Det enda nämnvärda alternativet till fläskmaten var julgåsen, en helt vanlig julrätt framför allt i Skåne. I Sverige var annars julgåsen en utpräglad herrskapssed, som numera är helt försvunnen. Julskinkan hörde dock inte hemma här. Skinkorna brukade nämligen i bondehushållen ofta sparas till sommaren eller styckas till mera lätthanterade bitar. Julskinkan var herrskapsmat. Blodet från grisen användes till korv eller palt, som också har julmatshävd i vissa landsändar. De mesta fläsket kokades i äldre tid, och det feta spadet var förutsättningen för dopp i grytan. Ursprungligen motiverat av julfastan som under katolsk tid rådde ännu under julafton, en omständighet som även kan ligga bakom gröten som julmat.
Dopp i grytan. Detta uttryck har en ganska så enkel förklaring. Eftersom den riktiga julmaten inte fick sättas fram förrän det blev julafton så sparade man just sin aptit till kvällen höjdtid den fina julmaten. I väntan på kvällen fick man då istället på dagen ett enkelt mål bestående av innehållet i den gryta som sattes på bordet innehåll just fläskspadet där husets folk doppade sina brödskivor. I samband med detta kan vi väl alla remsan "dan före dan före ....dopparedan".
Lutfisken var en av de rätter man fick ta till under sin fasta. Lutfisken har sitt ursprung i de medeltida fastereglerna. Tiden fram till jul gällde fasta, men denna torkade fisk var tillåten att inta. Lutfisken får väl sägas vara en svensk tradition eftersom vårt broderland Danmark istället slår ett slag för kalkonen och Polen byter ut lutfisken mot "karp". Fastebakgrunden är helt uppenbar när det gäller lutfisken, som ursprungligen förtärdes som torrfisk, varvid man skar tunna skivor, som sedan bultades för att bli mera lättuggade och åts med något fett, t ex smör. Färsk fisk var däremot svårt att få tag på under den vintriga julfastan. Lutfisken kom till Norden redan på folkvandringstiden. Enligt sägnerna ska britterna försökt förgifta vikingarna då de kom farande dit, genom att bjuda dem på fisk dränkt i lut. Men detta misslyckades då norrmännen tålde fisken alldeles utmärkt och blev så förtjusta att de tog med den hem.
Det flesta av våra julseder är ganska sena inlån från andra länder.
Om risgrynsgröten finns att förtälja att denna markerar just julfirandet eftersom man till vardags åt gröt kokad på rågmjöl eller korngryn, men gröt gjord av risgryn fick man bara när det var fest. Kontrasterna mellan tiden före jul och själva julhelgerna var stora för under själva vintern bestod maten i regel av saltad mat, medan man i julhelgen mestadel fick "färskt" rågbröd till vardags medan helgerna bjöds på både vetebröd och söta kakor. Gröt var - utom längst i söder - en fetsmat som var särskilt ändamålsenlig när många skulle utspisas. Risgrynsgröten var på våra julbord motsvarades i äldre tid av t ex korngrynsgröt.
Den inlagda sill eller strömming som återfinns på de flesta nutida julbord är ett exempel på hur en föda - salt sill - som fordom var en tarvlig vardagsvara numera förvandlats till delikatess.
Julpastejen, en kryddad pastej som man kan göra i samma form som den sen serveras i. Här följer ett gammalt recept: 500 gram nötlever, 300 gram smör, 2 st skalade vitlöksklyftor, 1 matsked potatismjöl, 1 tesked salt, 1/2 tesked svartpeppar, 1 tesked fyra kryddor, 2 ägg, 1 dl grädde samt 1- 2 matskedar konjak. Tillagning: Skär lever och smör i små tärningar och mal tillsammans med vitlöken i en köttvarn. Blanda ner potatismjöl, salt, peppar, fyra kryddor, ägg, grädde och en skvätt konjak. Häll smeten i en smord ugnsäker form som rymmer ca 1 liter. Grädda i ugn vid 175 grader, ungefär 1 timme. Den serveras senare kall eller ljummen. Värt att prova.
Kajsa Vargs kryddskinka tillhör utan tvekan julen till och som av en slump kommer här ett recept på just denna: En rimmad julskinka på ungefär 3 kilo, 2 teskedar hela nejlikor, 2 teskedar kryddpepparkorn, 2 teskedar rosmarin, 2 teskedar mejram, 5 lagerblad. Tillagningen: Spola skinkan i kallt vatten. Tag bort nät och svål. Stöt kryddorna i en mortel och gnid in i skinkan med kryddblandningen. Placera en stektermometer och se till att spetsen kommer in till mitten av skinkan. Svep in skinkan väl i aluminiumfolie. Lägg skinkan helst i en långpanna därefter in i ugn som bör vara ca: 175 grader och beräkna ca: 50 - 75 min/kilo. Avbryt när termometern visar mellan 70 - 75 grader. Smaklig spis.
Bröd var stommen i allmogens kosthåll också vid jul, men julbrödet skilde sig från vardagsbrödet bland annat genom att det ofta formades till figurbröd, av vilka våra lussekatter är ett minne, och bakades i storlekar som passade att göra "julhögar" av, samt genom att man använde siktat mjöl, vört till degvätska (vörtbröd) och smaksatte med sirap (eller saffran).
Julosten framhålls gärna i äldre julskildringar och gjordes gärna extra stor, 10-20 kg. Den brukade ystas tidigt på sommaren för att hinna mogna. Att potatis spelar en ganska obetydlig roll på vårt nutida julbord beror givetvis på att den inte fanns på den tiden utan är en relativt ny råvara. Däremot hittar Du kål i en mängd former.
Kakor vid jul hörde främst hemma i stads- och högreståndsmiljöer men kunde inhandlas på julmarknader. Pepparkakor ock klenäter hör till de äldsta sorterna.
Man lät maten stå kvar från julaftons kväll över natten. Man trodde att släktens avlidna skulle komma hem och få sin del av maten. Man låg också på golvet så att de avlidna kunde använda sängarna för att vila ut i efter maten.
Bruket av adventsljus kan i Sverige spåras tillbaka till slutet av 1800-talet. På Ersta diakonissanstalt i Stockholm började man efter tyskt mönster att hålla en inomhusgran med ljus som man tände varje söndag fram till jul. Seden med fyra adventsljus blev vanlig under 1920- och 1930-talen och särskilda efter det att adventsstakar började säljas i affärerna. Att den sjuarmade adventsstaken är fullkomlighetens symbol och därtill tillhör judendomen minns vi. Det var på den sjunde dagen som Gud fullbordade skapelsen. Triangeln med spetsen uppåt syftar på den treenige Gud som med Ordet och Anden gav liv och ljus åt världen. Så där då har vi förenat midvinterblot med kyrklig tradition - dom var ena hejare på marknadsföring de där kyrkogubbarna.
Julklappar var från början anonyma gåvor av mer skämtsam natur, ofta försedd med en satirisk vers. Givaren klappade på dörren, kastade kvickt in gåvan och sprang iväg. Därav sannolikt ordet "julklapp". Det finns belägg från 1700-talet att julklappar utdelades av en person utklädd till julbock, en roll som hundra år senare övertogs av jultomten. Fast julbocken finns kvar i till exempel Gävle, där det dessvärre blivit tradition att bränna ner den.
Julgranen har kommit till oss från Sydtyskland. Bruket stötte från början på kraftigt motstånd från kyrkligt håll och det kom att dröja till mitten på 1800-talet innan granen blev allmän i svenska hem. < Nyström. Jenny tecknare annat bland av figur trevlig och glad en som spreds 1800-talet på slutet i Sverige till kom>Julkrubbor var från början en katolsk sed och blev vanliga i svenska hem på 1930-talet.
Jultomten härstammar från helgonet Sankt Nikolaus.
En jul utan julsånger är omöjlig. Vi sjunger dem i hemma eller på julfester, vi hör dem på TV och radio och inte minst när vi hysteriskt julhandlar. De vackra melodierna är viktiga för julstämningen, bara man hör ett par takter så känner man att det är jul. Julsångerna är en del av vår stora sångskatt. Bland julsångerna finns också många ringlekar. Dans kring granen förekommer inte bara på julgransplundringen.
Dagens köphysteri är dock inte en del av den ursprungliga jultraditionen utan ett smart sätt av handlarna att slå mynt av en gammal sedvänja. Dagens julhandel förväntas slå nya ekonimiska rekord och skapa privatekonomiska kaos. Det är maten och släktsamvaron som är julen - inte julklapparna..........
Vår svenska Jenny Nyström tecknade bland annat en trevlig och glad figur som under 1800-talets slut spreds via julkort till svenska hem. Den figuren kallar vi idag för tomte.
God Jul på Er!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar