Onsdagen den 5 augusti i nåden år 2009

Vad säger SMHI idag?
Jo Oskar. SMHI har idag på morgonen meddelat: Något molnigt men mestadels sol. Bra bilväder.
Tack!
I dag skall vi åka runt en sjö. Vilken sjö kan det vara?
Är det frågesport på morgonen?
Nej Gerda. Men litet gissningar kanske: Malgomaj? Hornavan, Sveriges djupaste insjö? Ringsjön? Mälaren?
Nu skojar du allt med oss. Den måste ju ligga inom räckhåll i alla fall.
Inga gissningstävlingar på morgonen, förklarar Helge. Vi vet inte vilken sjö och vi vet inte alls vart vi skall åka. Det räcker – det är så det skall vara. Kör du, så gissar Gerda i vilket väderstreck vi åker.

Än så länge är det österut – mot Vättern.

Fantastiskt. Okey! Vi skall åka runt en sjö, som Birgit Sparre tyckte mycket om. Hennes sista dagar tillbringade hon i en herrgård vid denna sjö, med utsikt också över staden mitt emot.
Du tänker alltså på ”Gårdarna runt sjön”.
Exakt Gerda. Har ni där bak möjligen läst denna bok?
Nej, säger Oskar. Jag håller mig till Fritiof Nilsson Piraten, vars sällskap jag tillhör.
För mig blir det mest Aftonbladet, påstår Helge.

Vilka lantisar! Den här boken borde ni läsa. Det tillhör allmänbildningen. Gårdarna runt Åsunden.
På dom bara Gerda. Dom kan ju läsa i alla fall! Vet du hur många gårdarna var?
Jag är inte säker men tror dom var fyra.
Det tror jag också: Stjärnö – Heljö – Björksund – Lindö. Fast dom heter något helt annat på kartan.

Vi närmar oss nu sjön Åsunden – historisk på flera sätt, som vi talat om vid tidigare resor.
Var jag med då?
Tyvärr var du inte med då Gerda, men jämtlänningen och Sundsvallabon var med.
Har vi varit med här förut? Det har jag inte minne av. Har du det Oskar?
Nej tyvärr. Men det var säkert trevligt.
Vill ni höra en fantastisk historia?
Nej!
Här nere – en bit väster om Åsunden ligger ett socken, som heter Toarp.
Där föddes en flicka, som slutade sina dagar som Kejsarinna av Ryssland.
Nu har du nog läst på någonting, som inte är sant.
Möjligen, men mycket talar för att den är trolig. Man tvistar i Ryssland om Katarina I härkomst och ett av spåren leder till Målsryd i Toarps socken.
Hennes far var regementskvartermästare Rabe. Det var väl ungefär samma befattning, som du hade Oskar vid Jämtlands Regemente. Men du blev bara vicekorpral.
Jag var kompanichef.
Men det var ju bara sju man kvar, som skulle mönstra av.
Ja –ja –ja. Nu tar vi oss en” tuting” Helge innan vi somnar, av den här föreläsningen. Vill du ha en ”tuting” också Gerda?
Har ni inga nötter och inget kristallglas, så avstår jag. Jag är mer intresserad av kejsarinnan Katarina I av Ryssland.

Tack Gerda. Katarina blev genom krig, fångenskap, förflyttningar, vackert ansikte och officersumgänge, så småningom också bekant med Peter I – Peter den store, som hon gifte sig med och överlevde. Åtta barn fick dom sammanlagt. Ett av dom var dottern Elisabeth, som också blev kejsarinna och kom ihåg sina västgötska anor. Missväxtåret 1757 skickade hon rågmjöl att delas ut bland behövande i födelsebygden.
Det var väl en fin historia Helge? Den kom aldrig in i Aftonbladet.

Jaså. 1757? Det var ett djävla år, kommer jag ihåg.
Strunt i det Helge. Nu svänger vi in till Ulricehamn och så kör vi sakta Storgatan söderut.
Det här är från början en gammal ridväg, som användes av danska och svenska härar och dessutom som pilgrimsled för kristna söderifrån, som skulle upp till Nidaros och Nordens första helgon: Olof den helige – ihjälslagen 1030.
Lärda män påstår att det är troligt att även Nordens första apostel, Ansgar, vandrade här i början på 800-talet.
Alla vet ju att kristendomen kom till Västergötland före 1000-talet.
Redan på 1100-talet hade denna landsända 517 kristna kyrkor.
Var har du läst allt det där?
I skolan Gerda. Lärde du dig ingenting i skolan? Ni stockholmare hade väl inget intresse för Sveriges verkliga historia. Trodde fortfarande på Asa-gudar medan kristenheten växte för fullt i Västergötland.

Lunch snart?
Lugn Helge. Först en liten historia om Ulricehamn.

Titta nu upp till vänster så stannar jag bilen här och berättar om Ulricehamns Elektriska Spårvägsaktiebolag.
Här till vänster ligger Västergötlands högsta punkt: Galtåsen 362 meter över havet. Eftersom luften här var så hälsosam, så påbörjades 1886 byggandet av Ulricehamns Sanatorium. Det blev mycket välkänt och populärt. Staden beslöt att från järnvägsstationen bygga en spårväg upp till Sanatoriet. Tre kilometer lång.
Sanatoriet växte och nu skulle det bli ännu lättare att ta sig dit.
1911 var spårvägslinjen och spårvagnen klara. Kanske var det litet svajigt på vissa ställen, men det skulle nog gå bra. Värst var att aktiebolaget och stadens styrande inte kunde komma överens om taxan för åkturen, så spårvagnen låstes in i stallet, och där stod den!
1917 hade priset på järn, koppar, ledningar rusat i höjden på grund av första världskriget. Anläggningen plockades isär och såldes med en enorm vinst. Ulricehamns Elektriska Spåvägsaktiebolag gick alltså med rejäl vinst utan att en enda biljett hade blivit såld.

Lunch nu?
Okey –Okey – Okey. Och eftersom Ulricehamns historia slutar här, så åker vi väl och äter.

Har vi verkligen varit här förut? Jag känner inte igen mig alls.

Vi har faktiskt det och då åt vi lunch på samma ställe, som vi skall äta idag. God mat – trevlig betjäning Gerda och utsikt över Åsunden.
Tänk, att här stod 10000 svenska bönder mot 20000 danska soldater
en januaridag 1520. Då hette Danmarks kung: Kristian den gode eller som vi kallar honom Kristian Tyrann. Hoppas att maten smakar gott.

Det här är faktiskt ett av de bättre lunchställena. Det var bra förra gången och det var bra nu. Vad säger menigheten? Bra betjäning Gerda?
Jag skall inte klaga så länge, som du passar upp.
Tack Gerda, Tack. Men du äter dåligt tycker jag. Titta på Helge, när han skovlar in allt som finns ärbart på tallriken. Oskar är inte dålig heller.
Nej det blir så, när bönder kommer in till stan. Man måste äta ståndmässigt.
Vem har talat om stånd? säger Helge. I min ungdom fick man lära sig att äta upp allt, som lades upp på tallriken. Annars fick man inte gå från bordet.
Där hör du Gerda. Nu blir det ingen bakelse till kaffet. Tag fram kartboken i stället och led oss söderut förbi Skottek, där Sten Sture den yngre stod lutad mot en ek under kriget 1520. Danskarna upptäckte honom och slängde iväg en kanonkula, som splittrade trädet och Sten Sture fick litet flisor i kroppen.

Här vid södra ändan av Yttre Åsunden låg Karlsvik. En utskeppningshamn för Fredrik Brusewitz.
Brusewitz? Brusewitz känner ju jag. Jag och min man Åke kände honom väl och köpte också teckningar och tavlor av honom. I Stockholm.
Säkerligen Gerda. Du menar Gunnar Brusewitz. Troligen en släkting till Brusewitz från slutet 1800-talet.
Denne Brusewitz var brukspatron vid Limmareds glasbruk och levererade mycket glas till kunder via järnvägen i Ulricehamn. Det var långa sträckor via landsvägen på sommaren och Åsundens is vintertid.
Men en järnväg från Limmared upp till Karlsvik skulle göra allting mycket bättre och smidigare.
Alltså startade man bygget 1870. Mycket sankmarker var det och mycket fyllnadsmaterial gick det åt. 10 år tog det att bygga banan och 13 kilometer lång blev den.
Två vagnar beställdes. En för första klass och en för andra klass samt fem stycken öppna godsvagnar.
Något lok blev det inte, därför att banan visade sig inte hålla för så tunga maskiner. Alltså blev det en oxe, som drog varje vagn.
Det blev inte så många vagnar heller. Ett par godsvagnar och en mindre personvagn för patron Brusewitz med familj och gäster.
Den här banan kallades alltså Oxbanan.
En resa tur och retur Limmared-Ulricehamn tog två dagar och under resan med oxbanan kunde man, enligt en reseberättelse, höra småfåglarna drilla – storspovens locktoner – lyssna till orre och tjäder.
T.o.m. rävar dök upp med byte i munnen och även ekorrar. Dessutom förståss all grönska som man sakta gled förbi.

Det kallar jag en fin semesterresa, säger Helge, och alla håller med.
Den höll igång i tjugo år, tillägger jag. Nu blir det kafferast på en av gårdarna runt sjön. Gården, som i boken heter Lindö, men i verkligheten Hofsnäs. Troligen ursprungligen från 1400-talet. Numera ägs den av Borås stad.

Trevlig resa så här långt. God mat och nu gott kaffe.
Tack Oskar, men det är inte slut än. Jag har lämnat det bästa till sist.
Torpa Stenhus byggt på 1400-talet, som bostad och som borg mot fienden. Sverige blev ju inte Sverige förrän 1658, så sydgränsen till Danmark låg inte alltför långt bort. Ridvägen norrut gick inte långt härifrån, som sagts tidigare.
Skall jag dra historien?
Nej.
Konstant nej-sägare Gerda. Vi tar det kort.

Torpa är Stenbockska släktens stamgods och heter i boken Heljö, och hit kom ofta Gustav Vasa eftersom hans svåger Gustaf Olofsson Stenbock bodde här. Och här fick också Gustav Vasa syn på Katarina Stenbock, som han friade till. Hon var då 16 år och Gustav Vasa 60. Det blev väl litet fram och tillbaka eftersom hon redan var trolovad med Gustaf Johansson Tre Rosor. Nu är det också så, att Gustaf Stenbocks fru Brita var syster till Gustav Vasas drottning nummer två, så vid ett giftermål skulle Gustaf Stenbock bli både svåger och svärfar till Gustav Vasa.
Inga problem för Gustav Vasa antar jag.
Givetvis inte Gerda. Bröllopet stod 1552 och Katarina blev kungens tredje drottning.
Det du Oskar. Du, som brukar få imma på glasögonen när du ser kortkjolade flickor. Eller som du säger: de kortkjolade flickornas tid sammanhänger med bilarnas dikeskörningar.

Om vi, som bor på Onsala, vill höra en kuriositet, så bodde här på Källebacka säteri från 1758, en inspektor Rydstadt med fru Jacobina Gathenhielm, dotter till Lars Gathenhielm (Lasse i Gatan = kaparen, som med kunglig tillåtelse kapade fartyg utanför Hallandskusten). Han och hans fru ligger begravda i ett gravkor i Onsala Kyrka.

Nu hemåt Gerda. Har du kartbladet uppe?
Nej. Har du?
Besvärliga kartläsare i dag. Vill du veta exakt position Oskar, vilket du frågar efter ibland, så är det: Latitud N 58 grader
Longitud E 14 grader
Nu griper vi tag i kartboken igen Gerda.

Jag hittar ingen Latitud och Longitud här.
Nej, Gerda. Det är bara Oskar, som kommit in i gamla lantmäteritankar. Kan du leda oss mot 27:an och Borås, så är det bra.
Dom där siffrorna, säger Oskar. Dom där N58 och E14 stämmer nog ganska väl in på sakristian i Länghems kyrka vad jag kan förstå. Skall vi ta av oss kepsarna?

Inga kyrkobesök nu, förklarar Helge. En liten stänkare plus litet avkoppling och sömn, skulle inte skada.

Så blir det också. Att någon skall komma ihåg vår resa och alla ”föredrag”, har jag ingen förhoppning om. Om vi skulle göra om samma resa efter förslagsvis ett halvår, så skulle allt vara nytt igen.
Men det är trevligt!!