Söndagen den 25 Januari 2009

När det gäller arbetsmiljön i en buss visar studier hos VTI att det finns en hel del att utveckla och förbättra. Då menar gubben både den fysiska miljön och den psykiska miljön. Den som kan uppnå samsyn mellan olika intressen i denna fråga borde få nån typ av Nobelpris.
Begreppet hot och våld är medvetet lämnat åt sidan för tillfället, men det är givetvis också ständigt närvarande.
Gubben och hans kollegor har ett stillasittande jobb där det är arbetsplatsen som är i ständig rörelse. Förarmiljön utgörs av en kraftigt begränsad yta som borde vara utformad för att ge en maximalt god arbetsmiljö. Dessvärre avviker verkligheten från dessa vackra ord. Instrumentpanelen skall vara ergonomiskt indelad så att föraren kan nå alla instrument utan att lämna sin sits. Det står dock inte ett ord om att prylarna ska fungera. Förare som kör stadstrafik bör uppfatta sin förarmiljö på ett sätt medan förare som kör utanför tätorter har en annan syn på samma sak.
Det har gjort studier på förarplatsen med sikte på värme/kyla, dålig luft, ljud- och vibrationer, säkerhet vid kollision, sikt, belysning med mera, men det inte hänt så mycket. Gubbens bussar har till exempel så dåligt utformade reglage för defroster och värme att de i praktiken är oanvändbara. Som bussförare borde man köra med hörselskydd för det är ett djävla liv i förarmiljön. Förarplatsens mått lär bygga på mätningar på folks kroppslängd under yngre stenåldern (det är nog därför man vill få in barnarbete i branschen [18-åringar]). Den dåliga sikten i moderna bussar gör att det finns problem med sikten vid bakdörrarna, vid backning, när man skall köra ut från hållplats och inte minst i korsningar. Låter inte speciellt trafiksäkert vill gubben påstå. Den yttre belysningen varierar i kvalitet och det kan vara svårt att upptäcka passagerare på hållplatser.
En liten summering kanske kan vara på sin plats. Vibrationer från gupp, dåliga gator/vägar och annat fortplantas till antika förarstolar och förarna får rygg/nackproblem och "vita" händer. Dåliga vägar, gupp och liknande skapar stress och trötthet som äventyrar trafiksäkerheten och som förlänger omloppstiden (fördyrar trafiken) och ökar busslitaget.
Gubben och hans många kollegor upplever också ljusreflexer i rutorna som ett stort problem. Dessutom verkar man helt ha glömt bort siten åt sidorna - speciellt åt höger. Sikten i sidobackspeglar är det ofta lite si och så med av varierande orsaker utanför förarens kontroll. Närsikten runt fordonet är i princip noll.
Att de flesta bussbolag har fullkomligt sjuka lösningar på hur utrustningen för biljetthantering placeras och ordet ergonomi verkar inte vara uppfunnet ännu... På sina håll har man problem med instrumenteringen och att kunna tolka den information som dom kanske ger.
Gubben och hans gnälliga kollegor är långt ifrån ensamma i sin kritik när det det gäller luft, defroster, AC (förarplatsklimat med ett ord). Här brister det rejält och förarplaserna hänger inte med i årstidsväxlingarna. Man hämtar till exempel ut en iskall buss en vinterdag och får en kokhet vagn en sommardag. Bussarnas inre klimat klarar inte av att jämna ut årstidsskillnaderna. En AC på förarplatsen kan man bara drömma om (om det nu är en vettig lösning överhuvudtaget). Vad VTI-studierna inte tagit upp är fordonsunderhåll kontra upphandlingssystemet, men det kanske inte är en politiskt korrekt kunskap. Däremot borde frånvaron av vägbulor och undvikande av dåliga vägar vara en ekonomiskt sporre för bussentreprenörerna och trafikhuvudmännen.
En märklig omständighet är att det inte finns något dåligt väglag... det förefaller vara torrt optimalt väglag året runt vilket är märkligt verklighetsfrånvänt.
Så ser det ut när akademiker tittar på bussförarnas verklighet. Vad blev då slutsatsen? I all enkelhet slog man fast att endast 12 % av förarna ansåg att detta var ett framtidsyrke, resten betraktade bussjobbet som ett hyggligt extraknäck. Men tanke på den obefintliga anställningstryggheten och risiga arbetsvillkor klassar man inte konsten att framföra buss som något man skall satsa på. Det krävs en rejäl attitydförändring om detta skall kunna bli ett framtidsjobb.

Grunden för all förändring av verksamheten är tidig information till alla anställda. Första steget i den arbetsrättsliga hanteringen av arbetsbrist är förhandling enligt medbestämmandelagen (MBL). Fast det har ju inte berörd personal med att göra. Dom informeras alltså inte. Omplaceringar är inte aktuellt eftersom arbetsstället läggs ner.. (arbetsstället utgör inte en del av företaget). Om en överenskommelse om avtalsturlista inte kan träffas (notera dessa ord), upprättar arbetsgivaren ensidigt en lagturlista enligt 22 § LAS. Läsaren har självklart tolkningsföreträde. Regler för uppsägning p.g.a. arbetsbrist återfinns i 8-11 §§ LAS och i AB § 12. För arbetstagare som varit anställd minst 12 månader är uppsägningstiden från arbetsgivarens sida 6 månader. Arbetstagare som sagts upp p.g.a. arbetsbrist har företrädesrätt till återanställning under förutsättning att arbetstagaren varit anställd hos arbetsgivaren mer än 12 månader under de senaste tre åren. I Gubbens fall kan det bara bli aktuellt om arbetsstället återupprättas. Skulle någon annan depå återuppstå eller behovet öka i Borås blir det inte aktuellt. Lagturlistan avsåg ju tjänstestället. Lurad eller??? Döm själv.

Arbetstagare som blivit arbetslös till följd av uppsägning p.g.a. arbetsbrist har rätt till avgångsförmåner enligt avtalet AGF-KL. Fast den informationen uteblev visst?

Buzznet : Arbetsmiljö