Torsdagen den 15 April 2010 eftermiddag

Räkna inte med samhället,

samhället räknar inte in Dig.

Som varande över 60 och arbetslös antas man vara dum. Jag kan inte skriva och jag är allmänt okunnig. Dessutom är jag lat. Det är tillåtet att förödmjuka mig och håna mig, jag är i underläge. Att det är så beror givetvis på att jag inte har råd att köpa dyra dagstidning. TV-licensen har jag inte råd att betala – så det var ett tag sedan jag såg Rapport eller var det Aktuellt. Sådana fullständigt onödiga utgifter finns bara inte utrymme för. Arbetsförmedlingen tycker att jag skall söka jobb på Internet men det kräver att man har råd med 300 i månaden. Skicka brev funkar inte - skall vara porto på dom. Posten höjde portot för min skull och Telia går så dåligt att man höjde avgiften för att göra mitt liv ännu svårare. Jag får nog glömma brevpapper och kuvert också – det har jag inte råd med. Jag borde nog gå och dö och låta bli att besvära samhället på detta sättet.

De arbetslösa som är mellan 20 och 24 år får nån typ av garantijobb. Dom är värda onekligen värda att satsa på. Här finns de som skall generera pensionsmedel för dem som nu arbetar. Råkar man vara över 64 blir man automatiskt arbetslös för att bereda plats för ungdomarna. En helt korrekt tanke. Du som är 50 år har bara 17 år till utfrysningen - för då vill inte arbetsmarknaden ha Dig.

Varför får inte empati och omsorg om andra plats i vårt samhälle? Varför får inte hänsyn större utrymme i det dagliga livet och i umgänget med andra människor. Enkla men betydelsefulla ord som Goddag! Adjö! Varsågod! Tack! Förlåt! Hej! Hej då!, tycks inte få plats i språket längre. De används inte av några människor vare sig tjänstemän eller andra medmänniskor. Vuxna har inte heller lärt sina barn de artighetsfraser som gör livet trevligt. De ansvariga tycker att jag skall gå och dö!
 
En minimal summa pengar per dag är den summa stat och kommun anser att jag i bästa fall är värd efter att ha betalt skatt och fackföreningsavgifter i drygt 40 år. Fackföreningen har för övrigt sedan länge glömt min existens, jag gick ur på grund av deras totala ointresse. Notera att topparna inom samhälle och fackförening skaffar sig andra former av ålderdomsförsäkringar. Dom sitter ju inne med fakta. De som har arbete skall betala in sin pension två till tre gånger, men tillåts inte själv kontrollera sina pensionspengar. De skall förskingras av andra. För att inte behöva utnyttja pensionssystemet bör jag med andra ord gå och dö.

Har Du lagt märke till att allt fler sprider lögner och halvsanningar och allt färre står vid sitt ord. Det är en skrämmande utveckling. Än gång i tiden gällde ett handslag som avtalsbindande. Den tiden är förbi. Tilliten till andra människor är obefintlig. Föräldrarna, som är grundpelarna i ett barns liv, utgör inte den trygghet barn har rätt till. Socialbyrån som skall utgöra den instans som man skall vända sig till i förtvivlade situationer, dom sviker. Återinför respekten för medmänniskor samt ge alla dem den värdighet de så väl behöver annars borde de gå och dö.
 
Sjukvården är en samhällsfunktion som jag har stort behov av. Nu tycker inte sjukvården att den har råd med mig så man sänker ambitionsnivån så att den bättre stämmer med de som kan betalas behov. Stora resurser tas ifrån mig och placeras i några få stora anläggningar långt ifrån mig. Detaljer från långvården ger skrämmande inblickar. I Sverige finns ungefär 1 miljon onödiga personer. Det är de som saknar arbete. Dessutom finns det 2 miljoner överflödiga personer - de som är pensionärer. Mina pensionspengar är sedan länge förbrukade och jag gjorde både samhälle och företagen en jättetjänst om jag gick och dog nu på en gång.

Staten ställer nämligen stora krav på AMS att dölja fakta med olika så kallade åtgärder och det kostar stora pengar. Tillräckligt högljudda personer tystas på olika sätt. De skulle kunna störa den stora ordningen. Jag och den stora grupp jag tillhör har ett farligt politiskt vapen om vi agerar samordnat. Tre miljon röster är en stor mängd röster. Dessa röster måste hållas under kontroll. Kommer dessa lös utbryter panik. Det är i vart fall det som våra partier vill att jag skall tro. Det finns många sätt att dölja arbetslöshetssiffrorna. En billig massutbildning kostar visserligen staten en hel del pengar men den döljer fakta. Min vilja att leva även som arbetslös kostar stora pengar så det är bara att gå och dö.

Samhället vet att de inte kan tvinga företagen att anställa förbrukade individer som mig och att det är omöjligt att skapa så många fullständigt meningslösa arbetstillfällen, det finns expertutlåtande på. Ur företagens synvinkel är jag och mina olycksbröder totalt onödiga. Företagen behöver inte mig som arbetskraft och som konsumenter saknar jag betydelse. Min enda roll är att hålla tillbaka inflationen och verka dämpande på löneutvecklingen. Arbetsförmedlingens uppdrag är inte att ge mig service, nej det handlar om att ge företagen service. Det förekommer ingen plikt för företagen att berätta för arbetsförmedlingen att dom har en ledig tjänst och stora bolag väljer att rekrytera sin personal på annat sätt än via arbetsförmedlingen. Har Du hört talas om att någon blivit dömd för diskriminering av arbetslös? Har Du överhuvudtaget hört nämnas i något samtal att arbetslösa har utsatts för diskriminering? Nu skall jag gå och dö.

Skulle jag som arbetslös falla för statens locktoner om att starta eget, kommer skattesystemets företrädare och facket att sätta stopp för allt mitt nytänkande. Deras revir är inpinkade och de har inte för avsikt att släppa hönan som värper guldägg. Skulle jag råka vara invandrare (eller nysvensk som är det nya uttrycket) får jag visserligen ett års starta eget bidrag, men vad hjälper det. Banken kommer inte att kunna låna mig några pengar eftersom jag är arbetslös och till sådana kan man inte riskera sina pengar. Jag har ingen anställning och är därför inte kreditvärdig. De som råkar ha en anställning får rätt till sex månaders ledighet för att starta eget, fast inte i den bransch de kan. Lika bra att gå och dö.

Alla bidragssystem i Sverige är baserade på olika typer av index. Ett viktigt sådant index är KPI (konsumentprisindex). Detta skall nu moderniseras så att bidragen inte stiger i samma takt som kostnader och priser i samhället. Man hoppas på detta spara några miljarder på mig och mina olyckskamrater. Det är synd om alla som arbetar också. Nu skärps generalklausulen mot skatteflykt. Behovet att dessa åtgärder har sin grund i de höga skatteuttagen – ju högre skatteuttag ju större kontrollapparat. Staten utgår helt klokt från att alla fuskar - vi medborgare är verkligen inte betrodda. Som man känner sig själv känner man andra. Till råga på allt har man kommit på att försäkringskassorna inte ger lika behandling. Skulle jag behöva någon form av rättshjälp så skall jag glömma det lika kvickt – jag får ingen rättshjälp. Jag får ingen valuta för alla mina skattepengar och bör gå och dö.

Vad skall jag då dra för slutsats? Samhällets hjälp och stöd skall jag inte räkna med för samhället räknar inte med mig. Det var längesedan samhället var detsamma som dess medborgare. Sådana tankar tillhör en svunnen tid. Visserligen kommer Du att få höra mängder av vallöften som Du inte skall tro på. Ser Du Dig omkring dyker det upp mängder av lösningar som helt ligger utanför samhällets kontroll. Fredliga lösningar där människor med likartade bekymmer sluter sig samman och löser problemen tillsammans och bokstavligen struntar i stela statliga och kommunala regler. Här byggs kanske det nya Sverige. Här kanske föds nya politiska system på samma sätt som dom nuvarande en gång föddes ur sin tids missnöje och protester. Fast det har dom totalt glömt bort.

Omsorgen om andra, hänsyn och respekt saknas i både tal och handling. På arbetet, i skolan och ute i samhället saknas servicekänslan för varandra. Folk sårar varandra och har ingen förståelse för att andra kanske har det jobbigt privat och inte orkar argumentera för sin sak. Lögner och halvsanningar får allt större utrymme medan allt färre står för sitt ord. Det gäller alla kategorier i samhället. Myndigheter av olika slag har befriat sig från ansvar för sina handlingar och ingen myndigheter erkänner att de gjort fel utan kommer med mer eller mindre konstiga bortförklaringar som lägger ytterligare sten på bördan för den drabbade.

Arbetslöshetskassorna förhalar sina utbetalningar till den punkt där den arbetslöse inte längre är i behov av ersättning. Han har redan fått gå från gård och grund och är försatt i personlig konkurs. Därmed står han inte till arbetsmarknadens förfogande - ingen a-kassa! Dags att gå och dö!