Tisdagen den 20 Oktober 2009

Ja, naturligtvis. Vi skall naturligtvis åka till den där trevliga herrgården. Stort, välskött och snyggt. Dessutom god och rikligt med mat.

Jag sitter och funderar för mig själv här på måndagen vart vi skall åka på onsdagen. Hur blir vädret? Billigt eller litet dyrare mat? Längre eller kortare restid?
Jag tycker det är tid för en bättre upplevelse denna gången. Det blev litet halvdant senast, tycker jag. Även fast alla var nöjda och ingen klagade. Det gör dom ju inte annars heller. Kanske litet förvåning ibland när kostnaderna för dagen råkar bli i närheten av 4 – 500 kronors strecket. Men runt 300 och något uppåt, då klagar ingen.
Nu får vi undantaga importen från Stockholm: Gerda. Men hon betalar så att säga per konto. Pengar överförda från hennes bank till ett konto på min bank. Smidigt måste jag tillstå. Fattas det stålar, så ringer jag äldsta dottern och pengar rinner genast in. Det spelar ingen roll om dagskostnaden skulle stiga uppåt. Det är bara kris när pengarna börjar sina, men då ringer jag, som sagt.
Övriga: en jämtlänning och en medelpadsbo har jag mindre koll på. Medelpadsbon Helge ser litet orolig ut ibland, medan jämtlänningen Oskar ligger litet mittemellan Gerda och Helge.
Komplicerat??
Vi kanske skulle köra korta resor eller ställa in onsdagsresan??
Men då skulle det bli en sorglig dag för mig, som inte kommer ut någonstans.

Vi kör!!
Vi kör till den där herrgården uppe i Bohuslän.
Bohuslän – ett trevligt landskap. Ett landskap, som det varit slagsmål om sedan början på 1100-talet till slutet på 1600-talet mellan Danmark, Danmark-Norge och Sverige. Då hette det inte Bohuslän, utan sydbohuslän var norsk provins vid namn Älvsyssel och norra provinsen hette Ranrike.

Att åka till Bohuslän är lätt. Man åker till Göteborg och mot Oslo. Tar vägen under Göta älv – Tingstadstunneln. När den är passerad så är man i Bohuslän.
Gränsen mellan Göteborg och Bohuslän slingrar sig fram i dessa trakter och delar liksom upp ön Hisingen i hälften var.
Men nu är vi där. Det var väl trevligt Gerda?
Vadå trevligt?
Vi är i Bohuslän.
Var trodde du att vi var?
Bra fråga Gerda. Bra fråga. Titta efter i kartboken närmsta väg till Kungälv.
Är du dum eller….? Kör du E6-an rakt fram, så skall jag tala om för dig när vi är framme.
Var skulle vi vara utan dig som kartläsare Gerda?
Är han oförskämd mot dig Gerda, säger Oskar. Skall jag slå honom på käften?
Ja gör det, föreslår den annars så timide Helge.
Standarden på konversationen är för närvarande låg.

Om ni nu spärrar upp gluggarna gubbar och Gerda (är det bäst att jag tillfogar) litet grand, så ser ni rakt fram ruinerna av Bohus Fästning. (Namnet Bohuslän kommer förresten därifrån ). En gång i tiden Norges starkaste värn. Anlades 1308 av Norges kung Håkan Hålägg.

Staden Kungahälla, från 1100-talet, var den fjärde största staden i Norge, men flyttades ett par gånger av ekonomiska skäl (Göta älv och Nordre älv).
Brändes ned 1612 och flyttades till nuvarande plats som Kungälv.

Du Oskar, som läser mycket, har väl läst en del om Sigurd Jorsalafar?
Vad hette han, sa du? Frågar Gerda.
Sigurd Jorsalafar. Omskriven av Snorre Sturlason.
Snorre känner jag, påstår Helge. Kompis ända från första klass i folkskolan.
Ja, det förstår jag, säger Gerda. Typiskt med snoriga, snörvlande ungar. Du hade säker också en kompis, som hette Sigurd?

Apropå Sigurd, Gerda, så var han faktiskt inte från Sundsvall, utan en norsk kung och korstågsriddare. Det var han, som byggde ett kastell här vid Nordre älv, efter sin färd till Jorsala (Jerusalem) på 1100-talet. Den staden hette på norsk: Kunghelle.

Nu talar jag. Säger med myndig ton den gamle statsanställde Oskar.

Nu talar jag, säger Gerda, varvid Oskar tystnar. Konstigt att han gjorde det, men släkten är värst, så han har väl litet respekt för Gerda. Kan tänka!
Men du skall få tala ändå, tillåter Gerda.
Tack! Snorre Sturlason, den gamle isländske historieskrivaren. Skrev den yngre Eddan och Nordens historia från äldre medeltid, har jag läst någonstans. Mer kan jag inte.
Det var väl stiligt Oskar. Han skrev faktiskt om äldre medeltid, om norska kungars historia från Oden, som enligt Snorre varit en hövding från Asien, som grundade Uppsala.

Stiligt? Han kunde ju inte mer! Det vet väl alla att Snorre kommer från Island. Utom Helge, som tror han kom från Sundsvall, säger Gerda.

Nu kommer jag med något sorgligt Gerda. Något sorgligt om Stockholm. Det var nämligen så, att när Sverige och Norge förenades under den svenske kungen Magnus Eriksson (1319-63) blev Bohus hans residens. Inte Stockholm. Även drottning Margareta I residerade här tidvis. Denne kung Magnus var gift med skön Blanka (Blanche de Namur). Det du Gerda. Men sen kom Kalmarunionen och den skall vi inte blanda in i Bohuslän.

Tyst nu barn. För nu skall vi köra längre in i Bohuslän.
Inte ut mot havet utan inuti Bohuslän, om ni förstår vad jag menar, som har natur- och klimatförhållanden, som påminner mer om Englands än om Sveriges. Om ni förstår vad jag menar.
Nu har du gjort det svårt för nötterna där bak, säger Gerda. Fast jag förstår vad du menar, fastän det är svårt.

Får jag fråga om en sak?
Yes Helge. Shoot!
Kan du säga mig om det dröjer länge innan vi skall äta? Hinner vi ta en liten stänkare här bak?
Bra fråga Helge. Bra fråga.
Vad säger du Oskar?
Var är vi, vart skall vi och hur lång tid tar det?
Bra fråga Oskar. Vi är just nu på latitud 64.00 grader nordig bredd och longitud längd ca 12.50 grader. Vart vi skall ligger fortfarande i gudarnas knän.
Bra svar. Då är jag redo för Bohusläns natur- och klimatförhållanden.
Eller vad säger du Helge?
Ja, jag har redan tagit min stänkare.

Standarden har höjts en aning på den här resekonversationen.

Vi kör mot Marstrand i stället. Alla känner väl till Carlstens Fästning i alla fall? Igångsatt av Kung Carl X Gustaf, bekant från våra tidigare resor.
Aldrig hört talas om kar´n, påstår Helge.
Men Snorre kommer du väl ihåg? Menar Gerda. Och Sigurd.
Karl X var kung, påpekar Oskar. Något krig mot Danmark och någon marsch över isen på Stora Bält.
Strålande Oskar. Nu har du nästan slagit Gerda i svensk historia.
Slagit? Stora Bält känner väl alla till – utom möjligen Helge. Men årtalet?
Kan du det Gerda?
Ja, men jag säger det inte, för då skall väl Oskar briljera igen.
Nej, jag kan det inte.
Roskilde 1658, men det är svårt med alla årtal, säger jag.
Vi tar Marstrand och Carlstens Fästning i stället.
Byggd av straffångar och färdig 1860 som Europas starkaste sjöfäste. I Marstrand har väl du varit många gånger Gerda?
Det kan du skriva upp grabben. Där har vi lagt till många gånger med Margerita, vår motorbåt. Många segelbåtar var i vägen, men vi kom i hamn till slut.
Lyssna nu gubbar, när en sjöjungfru från Kungliga huvudstaden går i land på Svea Rikes bästkust.
Är han oförskämd mot dig Gerda? Skall jag ge honom ett………?
Ja, gör det, kommer det som vanligt från kompisen Helge.

Ön Marstrand, rakt föröver, kan vi tyvärr ej utforska av transporttekniska skäl, men vi kan åka med spårvagnsfärjan tur och retur över sundet och andas litet havsluft.
Sagt och gjort och vi prövar också en liten promenad på ön, söderut mot det berömda Bergs Konditori. Berömt för sina goda bakverk och sitt stora fotografi av den kungliga familjen och Oskar II ovanför en stor, bekväm soffa.
Men tyvärr….Anden var villig men köttet var svagt. Vi åker tillbaks till fastlandet och bilen.
En liten göteborgshistoria kanske?
Nej, men bara från Gerda.
Kal, Åssborn och Tjimms jobbar tillsammans på kaja med en ståckholmare:
De va ett jala tjat om Göteborg. Ja ska seja er, att ja e fudd ståckholmare, ja tenker förbli ståckholmare och ja tenker dö som ståckholmare.
Kal säger med förskrämd blick: Har du ingen ambition?

Inga kommentarer från Gerda, så vi startar mot lunchmålet – Herrgården.
Får ett förbeställt bord vid fönstret med utsikt över vida ängar med betande kor och hästar och t.o.m. med några får på långt håll.
Vit linneduk – vita linneservietter. Stort buffébord med ett otal sallader – olika sillinläggningar – ostar – mjukt och hårt bröd - smör. Vill man avnjuta en mild soppa före varmrätten, så står den möjligheten strax bredvid.
Sedan byter vi till nya tallrikar och nya bestick för varmrätten, som består av kokt fisk (torsk eller sej tror jag) och hjortytterfilé i tunna skivor. Till detta olika såser och kokt potatis, klyftpotatis eller potatismos.
Här måste bli fem stjärnor av fem möjliga. Sex stjärnor möjligen från Helge, som jag ser tar rikligt på ”förbordet” – sedan soppa och både fisk och hjortfilé. Gerda och Oskar får jag försöka betjäna med det de önskar efter att ha besiktigat borden. Med ytterligare hjälp av personalen tror jag att dom också är nöjda.

När vi är lyckliga och belåtna, så kommer servitrisen och frågar om vi inte också skall smaka på desserten.
Givetvis skall vi äta dessert.
Det var någon slags nötmassa inbakad i choklad. Smakade superbt tillsammans med kaffet.

Jag frågar ibland mina bekanta om dom lämnar någon dricks, när dom är ute och äter lunch. Svaret är oftast nej, när det är fråga om enkel lunchtid. Men det här på Herrgården var knappast enkel lunchtid, fastän där satt flera konferensdeltagare vid olika bord.
Alltså blev det drickspengar från vår sida, delat på fyra personer. Klubbat av styrelsens ordförande efter enkel röstning medelst handuppräckning.

Nu är det fråga om hemfärden, men i Bohuslän måste man tala om schartaunismen. Hade Dittan (Min fru) levat, så hade hon kunnat berätta om detta bättre än jag. Född och skolgång i Lysekil. En mamma: Magnhild, som var mycket strängt religiös. Och en pappa, Karl, som fanns i samma spår, dock inte så sträng.. Schartauanska väckelsen kom på 1800-talet och fyllde de bohusländska kyrkorna. Prästerna blev enväldiga ”påvar”, och det uppväxande släktet av pojkar och speciellt flickor hade hårda föreskrifter att följa. De trängde tillbaka brännvinet och skänkte de fattiga förtröstan, står det.
Dittan med två systrar och två bröder växte upp under dessa premisser.
Och jag, som inte ens är konfirmerad. Lyckligtvis frågade inte Magnhild och Karl efter detta, när jag friade till Dittan och lade fram mina inkomster och framtida möjligheter.
Det du Helge, som inte ens är döpt!

Men nu åker vi mot hemlandet.

Det brukar bli ganska tyst efter en stund. Det är väl en välförjänt lunchslummer, som smyger sig på gubbar i baksätet. Gerda sover aldrig.
Hon älskar att åka bil. Hon älskar karlar också och får aldrig vara i fred påstår hon. Men att dom skulle somna. Det är helt otroligt.

Vi åker sakta den nya hemvägen via Hisingen, vilket är lika med utlandet enligt Oskar. Gerda och jag får ensamma beundra växtligheten. Vi ser Bohusläns landskapsblomma kaprifol – ljungmarker – liguster + annat, som jag inte har en aning om vad de heter.
Det herbarium, som jag fortfarande har kvar sedan skoltiden, innehåller bara växter från Uppland och dom växer tydligen inte här i Bohuslän.

En fin dag och uppgörelsens stund närmar sig.
En sista kafferast med uppdelning av resekostnader. Efterlängtad av Gerda och Helge på grund av nya bakelser – bara kaffe till Oskar och en mindre bakelse till mig.
Vi sätter oss bekvämt på känt konditori nära hemmahamnen. Oskar har litet ont i ryggen och vill gärna få en kudde bakom ryggen. Nu känner Helge också att han fått en släng av samma sjukdom och vill gärna ha en kudde bakom ryggen också. Varför skall då Gerda sitta där utan kudde?
Alltså får personalen leta fram tre kuddar innan vi är klara för beställning.
Jag plussar – delar med – gångar – lägger till och drar ifrån, och får till ett hyfsat resultat. Plånböcker trollas fram, även hos Gerda. Men Gerda kan sitta lugnt i båten eftersom hon redan är betald.
Betalar Alice för mig? Yes ma´m. Lyckligtvis.

Hej. Sköt om er. Vi ses på fredag klockan tolv. Lunch och sedan kaffe – bakelse och kortspel – vändåtta – hemma hos dig Helge. Jag ringer er när jag börjar upplockningen. Se till att du har välstädat Helge.
Sic transit – gloria mundi.