Onsdagen den 24 juni 2009

- Hörrö Du, idag blir det högläsning.
- Så nice!
- Vem läser?
- Dom kallar honom JAG?

Gomorron Fru Andersson. Hur är det så här på morgonkulan? Fint väder och solen…..
Shit. Ringa så här tidigt och tvinga upp mig ur sängen och svara. Vad vill du?
Vi skall åka ut på en liten biltur med Oskar och Helge idag och
tidigt! Klockan är ju redan nio! Jag kommer och hämtar dig om en halvtimme.
Om en halvtimme? Kommer du hit då? Och jag skall vara påklädd?
Ja, helst. Vi ses klockan halvtio Gerda.
Okey.
Vi skall åka till Värmland i dag Gerda. Tvådagarsresa.
Du är väl packad och klar – ja inte så…… men du har väl packat och lagt ner alla mediciner, som skall med.
Det kan du ge dig fan på.
Det är rätta tag Gerda. Jag kommer klockan halvtio och bultar på.

Nu är det här inte som i flydda tider. Då ringde man och sa:
Du, jag kommer och hämtar dig nu, för vi skall….. Nej, ring åtminstone en halvtimme före. Det tar tid att hitta ytterkläder – skor – hattar/mössor – väskor – kammar – hörapparater etc. Och springer gör vi definitivt inte!

Fint väder och vi skall göra en Värmlandsresa under två dagar.

Gerda är nog i stort sett klar, men medicinen skall med. Var finns den? Telefonsamtal med dotter och vi är på väg – fullpackade.
Telefonsamtal till Oskar. Nu kommer vi.
Har du fått upp Gerda? Ja, då går jag ner.
Har du med dig allt nu Oskar? Vattenflaskor har jag lagt i alla bilfickor och du måste ha med dig åtminstone någon banan.
Det har jag inte.
Då går jag och provianterar ett par stycken.
Telefonsamtal till Helge. Nu kommer vi. Se till att du har med dig dina mediciner och rena underkläder.
Ja, det är klart. Jag undrar om Oskar har tagit med sig några stänkare?
Ingen aning. Men jag har i alla fall tagit med kristallglas och nötter, så f… tar Oskar om han inte bunkrat enligt order.

Vi åker upp 45:an mot Värmland på väster sida om Vänern. För Helge, som bott i Kristinehamn, finns det bara ett hav och det är Vänern. Sveriges huvudstad är dessutom Kristinehamn, vilket han och Gerda tvistar om. Jag håller naturligtvis med Helge eftersom det piggar upp Fru Gerda Andersson en del. Och så blir det AIK och Djurgården som vanligt.

När det är soligt och vackert väder är det verkligen trevligt att åka fram i sakta mak med en bil. Dessutom hade jag förberett mig om platser och händelser utmed vägen, som jag kan skrika och berätta om. När jag slutat är det ingen, som säger någonting och då kan man utgå ifrån att ingen heller har hört vad jag sagt.

Alltså stannar jag igen några kilometrar längre fram och berättar samma sak. Efter lång väntan säger Oskar: å faen!
Då förstår jag att åtminstone någonting har fastnat.

Den här vägen har vi åkt tidigare, bl.a. när vi åkte upp och hälsade på Oldsbergs restaurant i Baldersnäs. Men det är alltid lika imponerande att åka längs den mäktiga Göta älv, Sveriges största flod, ända upp till Trollhättan och Trollhättefallen. Vi skall inte besöka dom nu, men har planerat in det någon vacker sommardag på en restaurant, som ligger alldeles ovanför fallen.
R45:an kommer aldrig in i varken Trollhättan eller Vänersborg, men vi åker över Götaälvbron alldeles vid utflödet från havet (enligt Helge), d.v.s. Vänern.
Egentligen skulle vi naturligtvis köra alla småvägar, som går intill Vänerns västra sida, men tiden är knapp. Det får bli en extraresa med medhavd matsäck, för det lär nog inte finnas någon lunchrestaurant efter dom vägarna.
Inte heller hinner vi åka ut till Vänerkusten vid Mellerud, där kommunen har byggt många fritidshus alldeles vid stranden och t.o.m. ute på ”flottar”. Det skulle vara kul att se, eftersom dom tydligen strider mot strandskydd etc. Men kommunen står på sig, så man kan aldrig veta. Rivna lär dom nog inte bli!
Vid Köpmannebro måste vi stanna en stund.
Vägen går alldeles vid stranden av ”havet”, så Helge propsar på att vi skall stanna och inandas litet havsluft.
Varför inte? Vi har kört ganska länge och kan behöva sträcka på benen, åtminstone Gerda, som sitter hopkrupen i framsätet. Det är inte heller så långt kvar nu till vårt lunchuppehåll – Åmål.

Lunchen är bokad på en uteservering alldeles intill Vänern, så det kan inte bli bättre. Vädret är med oss och Helge står upp och äter.
Nu är det så på dessa utflykter, att Gerda vill ha service. Så snart vi satt oss, så frågar hon var servicen har tagit vägen. Jag förklarar att detta inte är Grand Hotell utan servicen är Helge och jag.
På de flesta ställen, så också här, får man en salladstallrik som förrätt. Den får man komponera själv. Det gör också Helge och jag – för dom andra två. Det är inga problem.
Det skulle bli besvärligt för både Gerda och framför allt Oskar att stå och trängas med folk vid salladsbuffén, så dom får sitta och konversera vid bordet.
Varmrätten brukar bli serverad, medan vi själva får hämta kaffe och eventuell kaka.

Nu är vi nära Värmlandsgränsen och plötsligt är vi alla värmlänningar. Särskilt när vi kommer fram till Säffle.
Den ende icke värmlänning är jämtlänningen Oskar. Han kan i stället deklamera Hasse Alfredssons sketch om semesterorten Säffle och en kopp kaffe.

Men Gerdas förfäder (på någon sida) kom från Säffle och Värmlandsnäs. Nu ligger inte Säffle på Värmlandsnäs, fastän det kanske var den först bebyggda delen av Värmland, så Gerda bestämde sig för Säffle, som vi i alla fall passerade. Där fanns en berömdhet: Olof Trätälja, men dom var inte släkt så vitt Gerda visste. Men värmländska var hon.
Och det är naturligtvis även Helge eftersom han hade tillbringat så lång tid i Kristinehamn. Kommunalt och allting.

Skall man nu upp och visa Värmland, så får man nog slita sig loss från R45:an vid Säffle och ta sig in på 175:an mot Arvika-trakten.
Vi kör vid östra stranden av Harefjorden upp till Gillberga Kyrka och fortsätter på nordöstra sidan av den vittberömda Glafsfjorden.
Här i trakten är det fjordar, som gäller.
Och så är vi tre värmlänningar och en jämte, som njuter av alla vackra vyer på båda sidor vägen.
Kaffeuppehåll skall det bli i Arvika och då har vi kommit in i Jösse Härad. Staden hette först Oscarstad efter Oscar I, men i början på 1800-talet döptes den om till Arvika. Innan vi lämnar denna vackra stad med sin fina kyrka från 1600-talet (orten Arvika finns dokumenterad ända sedan 1200-talet), skall vi givetvis titta på en av stadens mest berömda skulpturer
den av Elis i Taserud på sin cykel.
Österut går färden och nu kommer Fröding fram. Jag har tagit med mig en CD-skiva med bara Frödingsvisor och Sven Ingvars Orkester. Vad kan vara mer värmländskt, när t.o.m. en jämte börjar vakna till liv.
”Det var dans bort i vägen” och i den finns bl.a. ”Bolla, den präktiga Takeneflickan, hon är fager och fin, men har intet i fickan, hon är gäcksam och skojsam och käck”.
Vi passerar Takene i krypfart och tänker på dansen på lördagsnatten, då Nils Utterman, token och spelmansfanten, satt med sitt dragspel vid landsvägskanten för dudeli! dudeli! dej!

Jag talade om för menigheten att jag älskar Fröding så värmlänning jag är.
Jag tyckte jag hörde ett ”å faen” från baksätet.
Att åka sista biten på 238:an ner mot Mellanfryken är värt en resa bara det. Vilken utsikt uppifrån bergen! När vi stannar ser vi framför oss Frykensjöarna och där bakom bergen och trakten kring Mårbacka och Selma Lagerlöfs hem. Vi glider sakta ner till Västra Ämtervik och vänder bilen nordväst ut mot Sunne. Och Sunne är dagens slutmål.
Här har vi bokat in fyra enrummare och middag.

Jag har framhållit för Gerda, att hon under inga omständigheter får öppna dörren för den, som möjligtvis står där och bankar.
Och ”stänkargänget” har upplysts om att endast Gerdas nyckel går till Gerdas rum.
Vi checkar in och Oskar inbjuder oss omedelbart att inta några whiskyklunkar på hans rum innan middagen. Själv går jag i förväg ner till badavdelningen för dusch – bastu och en simtur i den stora innepoolen. Ingen annan var villig att följa med. Jag tror t.o.m. att jag såg Svennis Ericsson från Torsby i en solstol utanför poolen. En annan simmerska trodde likadant – så vem vet?

Det var skönt att sitta ner och vädra litet intryck från dagens resa, som var den längsta vi hittills gjort. Gerda älskar att åka bil och Helge hade fått se sin älskade Vänern. Oskar var uppfylld av Fröding, men ingen sjöng, som tur var.

Det var här, som Oskar nu skulle tala. Han skulle berätta om någon upplevelse och han äskade ordet och Gerda framhöll, att han skulle knipa, ty hon pratade med Helge. Jag hade väntat mig en liten knytnävsfajt, som middagsinvit. Oskar i blommiga kalsonger vägande 92 kilo och Helge, försvarande Gerda - i röd toppluva, han vägande 72, men därav blev intet.
Middagen intogs i en inte alltför befolkad matsal. Det var väl inte någon av våra mer minnesrika måltider, men det var gott och all kvällsmedicin intogs samtidigt.
Oskar höll, sin vana trogen, sitt tal till personalen: ”Vi är ute och gör jämförande studier över mat/service….. mm.mm”. Åhörare: 2 servitriser och ett annat bord med fyra förvånade gäster.
Vi samlar ihop oss och tar hissen ner till vårt våningsplan. Eftersom våra rum ligger vägg i vägg, så går vi i ordnad trupp. Först jag, som visar vägen – Gerda och Helge arm i arm enligt order, lätt samtalande – Oskar, som eftertrupp. Avlämning vid respektive dörr, och tapto blåstes i korridoren.

Och nu kommer dag två!
Revelj. Frukost i matsalen, och vilken frukost. Allt finns: filmjölk, flingor, bröd, ostar, sylt, honung, ägg – you name it. Kaffe efteråt.
Betjäning: Helge och jag. Gerda och Oskar sitter nöjda. Koll att all medicinering avslutats.
Hissen ner och ”same procedure as last day”.
Jag betalar och kör fram bilen för avresa.
Knackar på för att hjälpa till med väskor om det behövs. Gerda är klar – Helge är klar men var är Oskar? Vi knackar på och ringer hans rumsnummer, utan resultat.
Vi bär iväg till utgång och bilen och vem sitter då i lugn och ro i foajén: Oskar klar för avresa.

Vi tar bron mellan Övre Fryken och Mellanfryken och siktar in oss på Mårbacka. Det är inte så mycket folk ute än, så jag tycker att vi mycket väl kan köra omkring i trädgården runt Mårbacka med handikappskylten uppe. Det blir jobbigt att gå runt där och vi ser minst lika mycket från bilen. Jag hade faktiskt tänkt läsa något känsligt och fridfullt ur Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf vid ett stopp i trädgården. Men då hade nog menigheten runt omkring undrat vad det var för en gubbe, som satt i en bil och skrek. Jag avstod.

Vi kör vidare längs Frykenstränderna från Östra Ämterviks kyrka ner mot Karlstad och nu har vi nuddat vid mina hembygdstrakter.

Vi gör som i Mårbacka, vi kör runt omkring i Karlstad, gamla Thingvalla. Staden fick stadsprivilegier av Karl IX 1584 med namn Karlstad. 1905 skrevs här regler för unionsupplösningen med Norge. Vacker stad där jag är födda.
Mitt på torget står ”Sola i Karlsta”, en trevlig servitris på Stadshotellet under den gamla goda tiden. Karlstads-Tidningen hade på den tiden också en berömd medarbetare, Gustaf Fröding, som säkert kände ”Sola i Karlsta”. Han föddes på Alsters bruk strax utanför Karlstad, så vi stannar till en stund och tar ett sista farväl av Fröding. ”Det är skimmer i molnen och glitter i sjön – det är ljus över stränder och näs – och omkring står den härliga skogen grön – bakom ängarnas gungande gräs”.
Det är Värmland och det är Vänern.

Vi åker mot Kristinehamn, där faktiskt Fröding bodde en tid, och eftersom vi är tre änklingar, så försöker jag med: ”Han är änkling och gammal och skallig och krokig – han är hård emot folket och grinig och gnidig – ja, se toge jag den, ja, se då var jag tokig – och tvi dig, din snålhans, och tvi dig och tvi dig – och för resten har snålhansen barn – nej, så näggum, så näggum jag tar´n”. Där var det slut med Fröding och det piggade i varje fall upp Gerda.

Kristinehamn, det är Helges hemtrakter. Om jag fattat detta rätt, så har han t.o.m. varit hamnkapten här och i varje fall varit inblandad i kommunens styrelse. Där skall vi äta frukost, men han hittar inte riktigt i sta´n, så vi får fråga oss fram och kommer till ett riktigt trevligt ställe intill ån, som flyter genom staden. Fortfarande vackert väder och härligt att sitta ute och äta.

Helge och Oskar, som varit här många gånger och hälsat på, skall lotsa oss fram. Jag kör efter deras anvisningarna och vi hamnar i en återvändsgränd - vi kör på en gata förbi sjukhuset - vi börjar om och kör till höger - som visar sig kanske skulle ha varit till vänster. Jag får ett intryck att dom inte har en aning om vart vi är. Jag föreslår att vi åker ut och tittar på den berömda stora skulpturen av Picasso, ”Den gamla damen”, vid sjöinfarten till Kristinehamn. Vi frågar om vägen dit – får instruktioner av ortsbefolkningen och sätter igång. Vi hittar henne ganska lätt på en udde långt ut i Vänern (eller havet). Det är en vacker sjöinfart. Kristinehamn var ju en betydande hamn för skepp lastade med både malm och trä från Värmland ner till Göteborg

Kaffe efter lunchen?? Jo, men visst!!
Nej!!! Oskar ville gärna se och för oss visa, var Helge hade sin sommarstuga ute på en udde utanför Ölme, där han och hustrun tillbringat många roliga och soliga dagar. Tar det lång tid för vi har en bra bit kvar att köra?
Nej-nej-nej!!! Helge var dock litet tveksam. Men Oskar skulle nu ut på förrättning!!
Jag visar vägen säger Oskar, och vi svänger ut igen på stora vägen mot Karlstad, den vägen vi körde på för några timmar sedan åt andra hållet mot Kristinehamn. Det dröjde ganska lång tid innan Ölme dök upp, där vi skulle svänga ut mot havet (Vänern).
Vi körde över ängar – förbi små bondgårdar - uppför smala backar och nedför ändå smalare. Oskar och Helge kände än så länge igen vissa delar av vägen. Vi kom in i barrskog med sommarstugor här och där. Vi svängde, som tidigare, till höger som kanske borde ha varit till vänster. Vi gick ut i barrskogen för att inspektera. Gerda steg aldrig ut, hon undrade bara vad vi hade för oss här ute på vischan. Vi såg hus, som inte var Helges gamla. Vi kikade in i dungar på hus, som påminde om Helges gamla fastän dom hade inte den veranda, som Helge hade på sitt gamla. Oskar och Helge började bli litet missmodiga.
Alltså! Nu kör vi mot Mariestad, men ni måste lotsa mig ut för att jag har ingen aning om vart vi är. Nema problema!!
Vi körde vänster, som kanske skulle varit till höger. Jag gick ur bilen och bultade på dörrar där bara hundar skällde. Vi åkte stigar, som slutade med Vänern som bakgrund. Äntligen fick jag syn på två gentlemän vid en stugknut, det fanns inte mycket folk ute på denna udden, och dom lovade att lotsa oss ut mot friheten.
Det var inte lätt för Helge och framför allt inte för Oskar, som förklarade att om han bara hade fått sitta i framsätet, så hade vi hittat Helges gamla hus. Jag vill inte nämna de ord, som en änka från huvudstaden hade släppt fram under de senaste timmarna.

Många timmar hade gått, så nu fick vi trycka pedalen i botten, för att åtminstone hinna få kaffe i Mariestad, där jag en gång i tiden hade druckit kaffe på ett trevligt ställe. Nu hittade inte jag kafféet eftersom dom byggt om hela Mariestad vad jag kunde se. Samma som i Kristinehamn tydligen. Jag förstår inte hur dom hinner!

Däremot började en del blåsor bli överfulla, vilket ju kan hända vem som helst. Inget kondis – ingen toilette – vi försökte med järnvägsstationen.
Där fanns en toilette till ett pris av fem kronor per gång. Vem var mest trängande? Oskar.
Det tog litet tid, men jag hann sätta dit foten i dörren innan den gick i lås så att Gerda kunde smyga in efter Oskar på samma femkrona. Och så Helge.
Nu dök det upp en tjej också, som ville nyttja järnvägsstationens tjänster. Vi framhöll att Helge var där och att det kanske tog litet tid. Det är svårt att se flickor lida och ingen vegetation fanns det runt stationshuset heller. Hon stod både med benen i kors och sittande på golvet. Å andra sidan fick hon ju så småningom gå in på samma femkrona, som alla de andra, så vi får hoppas att allt gick bra.
Under en extra rundtur i Mariestad hittade vi ett kafé, utan toilette, där vi drack de sista dropparna innan återtåget till utgångspunkten.